”Er son ska opereras”

Min lilla älskling som redan en vecka gammal genomlidit och kämpat mer för sitt liv än många andra. Den lilla bebisen som skulle vara med mig i sängen och gosa, ska de söva och skära upp. Stoppa hans hjärta och låta blodet gå igenom en maskin.

Och vi kunde inte göra något alls. Inget alls. Vi kunde bara hoppas, och be. Ofattbart. I en veckas tid hade också jag och min man kämpat. Kämpat för att överleva och för att orka. Nu orkade inte jag längre. Att sitta med sin lilla, lilla bebis i famnen, uppkopplad till massa maskiner och veta att han ska genomgå en hjärtoperation dagen efter – känslan går inte att beskriva. Allting brast, gråten kom hysteriskt. Jag ville bara fly, fly från den fruktansvärda känslan som rev upp stora blodiga sår i mitt inre. Ångesten. Ångest över att jag kanske kommer mista min underbara son, som jag inte ens fått lära känna?

Jag kunde inte sitta där med min bebis i famnen och veta att det inte är säkert att han lever imorgon kväll! Jag kunde alltså inte vara med min bebis utan att bryta ihop, men att inte vara med honom är hemskt det också. Tankarna mal i huvudet och jag tänkte att men OM han inte lever imorgon kväll då? Borde jag inte ta till vara de timmarna jag får med honom då? Men som sagt, jag orkade inte. Det kommer jag få leva med resten av mitt liv. Att jag inte orkade när jag som mest ville orka. Kan jag förlåta mig själv för det?

Jag såg en sista gång på hans fina ansikte, tänkte att hoppas vi ses snart igen. Men jag visste inte om jag verkligen skulle få se in i hans ögon igen. De följande timmarna var absurda. Vi bestämde oss för att skingra tankarna så gott det gick och tog oss ner på stan. Operationen skulle ta cirka 7 timmar så något måste man ju göra under tiden. Och aldrig har jag vart så vidskeplig och sett tecken överallt som då!

Vågade inte tänka några tankar – om jag tänkte positivt att “det går bra” så fick jag för mig att nu skulle jag straffas för att jag tog det för givet, och tänkte jag att det kan gå illa så skulle det bli så. Varenda rörelse jag gjorde, så gjordes den så långsamt. För tänk om jag råkade stöta till ngt, då skulle kanske kirurgen slinta? Och tankarna malde i huvudet i undran om vilken del av operationen som pågick. Tickade hjärtat igen, eller stod det stilla än? Såg märkliga bilder i huvudet över hur det såg ut där i operationssalen – såg mitt barn där. Gick allt som planerat eller kämpade de för min sons liv?

Och medan dessa tankar virvlade i huvudet satt vi och fikade. Och ingen kunde se vad vi gick igenom. När telefonen sen väl ringde så blev jag helt paralyserad. Vilken oerhörd lycka att höra när mannen sa något som jag kunde tolka att det hade gått bra! Att komma upp till avdelningen och se min lilla son ligga där – och leva!

Tack alla högre makter för att vi fick behålla denna underbara lilla pojk hos oss! Vi ska ta väl hand om honom! Puss Vincent! Vi älskar dig så enormt mkt!

Text: Klickann, medlem på Allt för föräldrar